Almqvists Samlade Verk III:2, Karmola

C.J.L. Almqvists ofullbordade versepos Karmola dateras till 1817 och trycktes aldrig under hans livstid. Det har heller aldrig tidigare tryckts efter manuskriptets ortografi; i Samlade skrifter, 1, från 1938 är stavningen moderniserad.

Karmola är starkt influerad av Swedenborgska tankegångar, inte minst i det intrikata systemet av symboler och andeväsen med olika funktioner. Verket består av 12 ”sånger” och var tänkt att symbolisera himlens och helvetets kamp om jorden och människan, eller snarare människans själ, där minsta detalj skulle präglas av en väl genomtänkt symbolik. Almqvist angav huvuddragen i den planerade handlingen i slutet av Bihang till Harald Eystensons saga: Ett änglasamhälle får kännedom om ett planerat anfall utfört av ett korresponderande helvetiskt samhälle, som för detta ändamål utrustat starka djävlar. Änglasamhället skaffar i försvarssyfte fram en stark man.

Genom hela berättelsen pågår upprustningen och allt skulle sluta med att änglasamhället vinner kampen. Handlingen ger associationer till J.R.R. Tolkiens trilogi Ringarnas herre (The fellowship of the ring, i tidigare svensk översättning Sagan om ringen). Almqvist själv har dock hämtat inspiration till Karmola och dess fantasigestalter främst från Friedrich Schillers Die Räuber (1781) och sannolikt även från detta dramas utlöpare rövarromanen, som i slutet av 1700- och början av 1800-talet var en populär typ av rafflande berättelser. Men skildringen av det onda och de helvetiska scenerna har också inspirerats av exempelvis skräckromantikern Christian Heinrich Spiess.

Manuskriptet utgör en rik källa till information om hur Almqvist arbetade med verket. I marginalerna har han skrivit åtskilliga, ofta utförliga, kommentarer och minnesanteckningar till sig själv, om hur vissa partier eller rader borde utvecklas eller ändras för att bättre motsvara vissa idéer eller stämningar. I den textkritiska kommentaren redogörs för ändringarna och marginalanteckningarna och i inledningen finns även analyser av dessa.

(Petra Söderlund ur Meddelanden nr 92 2010)